Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
17
Hvad vore Äran, som till er ropar
Att vörda pligten — att dö för den —
Om hon berodde af fala hopar
Och deras falare hufvudmän?
Nu strålar friden
Från hennes anlet,
Om också tiden
En suck föranlät,
Ty tiden stänker ej upp sitt dam
Till stjernegatan, der hon går fram.
Hvad vore Lyckan? Hvad vore Glädjen,
I kärleksringen så ljuf och ren —
Om, när den bryts, J ej återkedjen
Dess brutna länkar vid Hoppets sken?
Så ödeblifvet,
O hjertan såta!
Hvad vore lifvet?
En olöst gåta!
Ett obarmhertigt Uriebref,
Som Gud i vrede för menskan skref!
