Sida:Dorian Grays porträtt 1948.djvu/195

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
193
DORIAN GRAYS PORTRÄTT

Du var för mig ett sådant ideal, som jag aldrig mer träffar. Detta är en satyrs ansikte.

— Det är min själs ansikte.

— Store Gud, vilket missfoster jag måtte ha beundrat! Det har en djävuls ögon.

— Basil, vi bär alla både himmel och helvete inom oss! ropade Dorian med en vild åtbörd av förtvivlan.

Hallward vände sig åter mot porträttet och stirrade på det.

— Min Gud, utropade han — om det är sant och om detta är vad du har gjort av ditt liv, då måste du vara sämre än alla de tror som talar illa om dig.

Han höll ljuset högt upp mot duken och undersökte den. Ytan tycktes lika oberörd som när han hade lämnat porträttet ifrån sig. Förödelsen och vanställandet hade tydligt nog kommit inifrån. Genom någon oförklarlig inre process frätte syndens spetälska långsamt bort bilden. Ett liks förruttnelse i en vattensjuk grav var inte så fasansfullt som detta.

Basils hand darrade, ljuset föll ur staken ned på golvet och låg där och sprakade. Han släckte lågan med foten. Därefter kastade han sig i den rankiga stolen vid bordet och begrov ansiktet i i händerna.

— Gode Gud, Dorian, vilken läxa! Vilken hemsk läxa.

Han fick inget svar men han hörde Dorian snyfta vid fönstret.

— Bed, Dorian, bed! viskade han. — Hur var det vi lärde oss att säga när vi var barn: Inled oss icke i frestelse, förlåt oss våra skulder, fräls oss ifrån ondo. Låt oss bedja tillsammans. Ditt högmods bön blev uppfylld. Din ångers bön skall också bli hörd. Jag dyrkade dig för mycket. Jag har blivit straffad därför. Du tillbad dig själv för mycket. Vi har båda blivit straffade.


13 — Dorian Grays porträtt