Mannen däruppe går inte sin väg. Han sitter vid bordet — med sänkt huvud och utsträckta armar. Alan, Alan! Om du inte hjälper mig, är jag förlorad. Man kommer att hänga mig, Alan. Förstår du? Man kommer att hänga mig för vad jag har gjort.
— Det tjänar ingenting till att förlänga den här scenen. Jag vägrar absolut att göra något i den här saken. Det är vansinnigt av dig att begära det av mig.
— Du vägrar?
— Ja.
— Jag bönfaller dig därom, Alan.
— Det hjälper inte.
Samma medlidsamma uttryck kom åter i Dorian Grays ögon. Han sträckte ut handen, tog ett papper och skrev något på det. Han läste igenom det två gånger, vek ihop det omsorgsfullt och sköt det över bordet. Därpå reste han sig och gick till fönstret. Campbell betraktade honom förvånat. Därpå tog han papperet och öppnade det. Medan han läste det, blev hans ansikte spöklikt blekt, och han föll tillbaka i stolen. Han kände sig dödssjuk. Han tyckte att hans hjärta slog sig själv till döds i en tom håla.
Efter två, tre minuters fruktansvärd tystnad vände sig Dorian om, gick fram till Campbell och lade handen på hans skuldra.
— Det gör mig mycket ont om dig, Alan, mumlade han, men du lämnade mig inget val. Jag har redan skrivit brevet. Här är det. Du ser adressen. Om du inte hjälper mig måste jag skicka av det. Du vet vad följden blir. Men du kommer att hjälpa mig. Du kan inte neka längre. Jag försökte skona dig. Om du är rättvis skall du erkänna det. Du har varit obeveklig, hård och sårande. Du har behandlat mig som ingen annan vågat
