Sida:Dorian Grays porträtt 1948.djvu/243

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
241
DORIAN GRAYS PORTRÄTT

— Beskriv oss som kön, utmanade hon.

— Sfinxer utan hemligheter.

Hon log mot honom.

— Så länge mr Gray dröjer, sade hon. Kom, låt oss hjälpa honom. Jag har ännu inte sagt honom färgen på min klänning.

— Å, Gladys, du kan välja klänningen efter hans blommor.

— Det vore att kapitulera i förtid.

— Romantisk konst börjar med sin klimax.

— Jag måste ha reträtten fri.

— Enligt parthernas sed?

— De fann en säker tillflyktsort i öknen. Det skulle inte jag kunna.

— Kvinnorna har inte alltid fritt val, svarade lord Henry. Men knappast hade han uttalat dessa ord, förrän det från bortre änden av växthuset hördes ett kvävt stönande och därpå det dova ljudet av ett tungt fall. Alla rusade upp. Hertiginnan stod orörlig av skräck. Med ångest i blicken skyndade lord Henry fram mellan de vajande palmerna och fann Dorian Gray liggande framstupa på stengolvet dödslikt avsvimmad.

Han blev genast inburen i den blå salongen och lagd på en soffa. Efter en kort stund kom han åter till medvetande och såg sig förvirrat omkring.

— Vad har hänt? frågade han. Å, jag kommer ihåg. Är jag säker här, Harry? Han skälvde.

— Käre Dorian, svarade lord Henry, du svimmade bara. Det är allt. Du är överansträngd. Du skall inte komma ner till middagen. Jag skall inta din plats.

— Nej, jag kommer ned, sade han och reste sig upp med ansträngning. Jag vill helst komma ner. Jag törs inte vara ensam.

Han gick upp på sitt rum och klädde om sig. Han var

16 — Dorian Grays porträtt