Hoppa till innehållet

Sida:Drömmens uppfyllelse 1916.djvu/23

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

— 13 —

mig att ödsla Marillas och mina egna pengar på sådan dårskap… Fru Bell hoppades, att högskolevistelsen inte skulle alldeles förvrida huvudet på mig, ty sådant händer understundom, och jag såg mig i andanom fyra år härefter, inbilsk och högfärdig och absolut odräglig, vetande allt och seende ned på alla i Avonlea… Fru Elisha Wright sade, att hon hade hört, att flickorna i Richmond, särskilt de, som studerade vid högskolan, voro klädgalna och gräsligt koketta, och hon uttryckte som sin åsikt, att jag inte skulle trivas i deras sällskap… Och då såg jag mig som en tafatt och tölpig och förödmjukad lantlolla lafsa genom högskolans klassiska salar i grova kängor med tåhättor på och en ylleschalett knuten kring pälsmössan…

Anne slutade med en suck, som kvävdes av ett skratt. För hennes känsliga natur ägde allt ogillande sin betydelse, även sådant ogillande, som kom från människor, vilkas åsikter hon eljes fäste sig högst obetydligt vid. Just nu saknade livet krydda, och ärelystnaden hade slocknat likt ett för hårt snoppat ljus.

— Inte bryr du dig väl om vad de där människorna prata, sade Gilbert. — Du vet precis, hur trång syn de ha på livet, hur snälla och hyggliga de än kunna vara. Att göra något, som de själva aldrig gjort, så gott som berör det otillåtnas gräns. Du är den första Avonleaflicka, som någonsin begivit sig till högskolan, och du måtte väl veta, att alla pioniärer anses vara mer eller mindre rubbade till förståndet.

— Ja för all del. Men mina känslor bli så starkt påverkade i alla fall. Mitt sunda förstånd säger mig, att du har så innerligen rätt, men det finns stunder, då sunda förnuftet rakt inte rår på mig. Det rena oförnuftet tar min själ i besittning. Du må tro, sedan fru Wright gått, var det knappt att jag kunde förmå mig att packa kofferten full, så ledsen och arg var jag.

— Det var därför att du var trött, Anne. Seså, glöm bort alltsamman och följ med ut på en promenad med mig — ett strövtåg genom skogen bortom mossen. Där bör finnas någonting, som jag gärna skulle vilja visa för dig.

— Bör finnas? Vet du då inte, om det finns där?