Sida:Drömslottet 1920.djvu/112

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Nyårsvaka vid fyren.

Hon, Leslie och Gilbert voro på väg till Fyra vindars udde, dit de voro bjudna av kapten Jim att i fyrkammaren hälsa det nya året. Solen hade gått ned, och på den sydvästra himlen satt Venus, guldglänsande och praktfull, sedan hon kommit sin jordesyster så nära som det är henne möjligt. För första gången sågo Anne och Gilbert den skugga, som kastas av den lysande aftonstjärnan, den matta, hemlighetsfulla skugga, som aldrig skönjes, utom då den vita snön uppenbarar den. Och även då uppfattas den blott, om man nätt och jämt låter denna knappt synliga skugga komma inom sitt synfält, aldrig om man riktar blicken rakt på den.

— Den liknar en spökskugga, tycker du inte? viskade Anne. — Man ser den så tydligt ligga där, när man skådar rätt fram, men vänder man på huvudet för att titta på den — vips är den borta!

— Jag har hört, att man kan se aftonstjärnans skugga bara en gång i sitt liv och att inom ett år efter det man sett den, livets underbaraste gåva kommer att tillfalla en, sade Leslie.

Men tonfallet hade en hård klang, måhända trodde hon, att ej ens aftonstjärnans skugga ägde makt att tillföra henne någon fröjd i livet. Anne log i det milda stjärnljuset, hon litade så säkert på vad den skymningslätta skuggan lovade henne.

Ute vid fyren råkade de Marshall Elliott. Anne blev i början föga glad över att denne långhårige och långskäggige främling skulle göra intrång i deras förtroliga lilla krets. Men Elliott visade sig vara en ganska trevlig sällskapsmänniska, kvick, intelligent och beläst och tävlade med själve kapten Jim i konsten att berätta roliga historier. Han inbjöds med acklamation att vara med om nyårsvakan.

Kapten Jims lille släkting Joe hade kommit för att tillbringa nyårshelgen hos sin snälla farbror och hade somnat i soffan med Första styrman liggande vid sina fötter, hoprullad till ett stort rödgult nystan.

— Det är en liten rar pojke, sade kapten Jim och såg ömt på honom. — Jag tycker så mycket om att se ett litet barn sova, fru Blythe, det är för mig något bland det allra vack-

104