Sida:Drömslottet 1920.djvu/206

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Tant Cornelia har mycket att berätta.

inte kan skilja dem åt… På den tiden kunde man lätt nog avgöra, vilken som var George och vilken som var Dick, om man såg dem tillsammans och på nära håll. Om vardera var för sig eller de voro ett stycke ifrån en, så hade det sig inte så lätt. De funno ett stort nöje i att lura folk och ställa till spratt, de där båda filurerna. George Moore var en aning längre och rätt mycket tjockare än Dick, men ingendera av dem var vad man skulle kalla fetlagd, de voro ett par skrangliga ynglingar bägge två. Dick var rödblommigare än George, och hans hår var en nyans ljusare. Men dragen voro på en prick lika, och båda två hade det där konstiga med ögonen — det ena blågrått och det andra brunt. I fråga om lynne och läggning för övrigt voro de nog varandra rätt olika. George var en riktigt rar pojke, fastän han hade bra nog mycket fuffens för sig, och han lär redan så ung som han var haft spritbegär. Men alla tyckte bättre om honom än om Dick. Här vistades han omkring en månad. Leslie såg honom aldrig, hon var vid den tiden bara en tio, elva år, och jag minns nu också att hon tillbragte hela den vintern hos sin farmor, fru West, på andra sidan bukten. Också kapten Jim var borta — det var det året han led skeppsbrott vid Magdalenaöarna och fick ligga kvar där hela vintern. Jag tror inte, att vare sig han eller Leslie någonsin hört talas om denne kusin från Nova Scotia, som var så lik Dick — då kunde det ju ha grytt en misstanke hos någondera av dem… Ingen tänkte ett dugg på honom, när kapten Jim kom hemdragandes med denne Dick — George borde jag väl säga. Vi gjorde nog förstås den reflexionen, att Dick förändrats betydligt — han hade blivit så pussig och tjock. Men vi antogo, att det berodde på vad som hänt honom, och det var nog också skälet, för, som jag nyss sa dig, inte heller George hade något hull att tala om från början. Hur skulle man för resten bete sig, när karlen var komplett virrig och inte kunde göra reda för sig på minsta sätt? Jag tycker inte alls det är underligt, att vi alla blevo narrade. Men det är ju alldeles gruvligt att tänka på detta! Här har Leslie gått och förrött sina bästa år med att vårda en främmande karl,

198