En liten resenär.
näpna naglarna. Och hans händer — jag ber dig, Marilla, titta på hans händer!
— Jag tycker di ä’ som händer ä’ mest, sade Marilla. — Men visst ä’ di förfärligt rara.
— Se, hur han har nappat tag i mitt finger. Jag är säker på, att han redan känner mig. Han skriker, när sköterskan tar bort honom. O, Marilla, säg mig — vad tror du — tror du verkligen, att han får rött hår.
— Jag ser just inte mycket hår av någon färg, tyckte Marilla. — Det här skulle jag inte ligga och ängsla mig över, om jag vore som du, förrän det sticker fram och blir synligt.
— Men söta Marilla, han har ju hår — ser du inte det lilla fina dunet över hela hans huvud? För resten så säger syster, att han får klarbruna ögon och pannan är precis Gilberts.
— Och tockna näpna små öron han har, doktorinnan lilla, sade Susan. — Det allra första jag tittade på var hans öron. Hår kan bedraga, och näsor och ögon ä’ ingenting att bygga på, hur de arta sig med tiden, kan man aldrig veta, men se öron, de ha sin givna fason genast från början, och dem vet man alltid var man har dem. Titta bara, så nätt formade di ä’ — och så fint di ligger intill hans lilla rara huvudknopp. Di öronen behöver ingen skämmas för, doktorinnan lilla.
Annes tillfrisknande gick fort och väl. Vänner och bekanta kommo och tillbådo den lille nyfödde, så som människor fallit ned och tillbett barnet, långt innan de tre vise männen i österlandet knäföllo och bjödo sina håvor åt den i lindakläder svepte i Betlehems krubba. Leslie, som långsamt började finna sig till rätta i sina nya förhållanden, satt lutad över honom likt en vacker madonna med gyllene krona. Fröken Cornelia pysslade om honom lika ömt och skickligt som någon moder i Israel. Kapten Jim höll det lilla människobarnet mellan sina stora bruna händer och blickade ömt på det, med ögon, som sågo de barn, vilka aldrig fötts åt honom själv.
— Vad ska han heta? frågade tant Cornelia.
— Anne har redan bestämt det, svarade Gilbert.
— James Matthew — efter de två präktigaste män jag
208
