Sida:Drömslottet 1920.djvu/217

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

En liten resenär.

någonsin känt — inte ens de närvarande undantagna, sade Anne med en skälmaktig blick på Gilbert.

Gilbert log.

— Jag var aldrig närmare bekant med Matthew, han var så blyg, att vi pojkar aldrig kommo honom nära. Men jag tycker som du, att kapten Jim är en människa av den fina och helgjutna sort, som man bara undantagsvis träffar på. Han är så förtjust över att vi ämna kristna vår lille pys efter honom. Det finns visst ingen annan, som är uppkallad efter honom.

— Ja, James Matthew är ett namn, som gör sig bra och inte fäller i tvätten, sade tant Cornelia. — Det var då väl, att ni, som ä’ så bildade, inte betungade den fattiga ungen med något namn ur litteraturen, som han se’n får skämmas för, när han hunnit växa upp och får förstånd. Fru William Drew uppe vid The Glen har kallat sin grabb Bertie Shakespeare. Det låter något, det! Och inte heller ha ni behövt sätta till mycket tid på att välja ut ett namn å honom. Somliga människor ha ett fasligt schå. När Stanley Flaggs första pojke kom till världen, blev det ett sådant kiv och väsen om vad han skulle heta, att den stackars lille parveln fick gå i två års tid utan namn. Så föddes det en bror, och då blev det Storebror och Lillebror. Slutligen fick Storebror heta Peter och Lillebror Isaac efter farfar och morfar, och bägge två döptes på en gång och gallskreko i kapp. Och ha ni hört talas om den skottska familjen Mac Nab på andra sidan bukten? De ha tolv pojkar — dussinet fullt — och både den äldste och den yngste heta Neil — Store Neil och Lille Neil i samma familj. De kunde väl till sist inte hitta på några nya namn.

— Jag har läst någonstans, sade Anne, att det första barnet är ett poem, men det tionde mycket nykter prosa. Fru Mac Nab tyckte väl, att det tolvte bara var en gammal historia, som repats om på nytt.

— Ja, för mycket och för litet skämmer allt, sade tant Cornelia med en suck. — Men jag håller allt styvt på de stora familjerna. Jag var ensam, ända tills jag fyllt åtta år, och jag gick och längtade så efter en bror och en syster. Mamma sa’,

Montgomery, Drömslottet.14
209