Sida:Drömslottet 1920.djvu/44

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Skollärarens brud.

— ting, som ännu tillhöra framtiden. Han sa', att ibland var det honom till stor glädje, ibland till skräck. Fyra kvällar förut hade han fallit i en sådan där trans — medan han satt framför sin brasa och tittade in i den. Då såg han ett gammalt rum, som han kände mycket väl till hemma i England, och Persis Leigh var där, och hon räckte ut händerna mot honom och såg så glad och lycklig ut. Då förstod han, att han skulle få goda underrättelser från henne.

— Tja — en vacker dröm, sade den gamle doktorn gäckande. — Han sitter där framför brasan, tänker på fästmön och lurar till.

— Det är nog möjligt, medgav kapten Jim. — Det sa' jag honom också genast. Det var betydligt mycket lugnare att tänka som så. Jag tyckte det var riktigt kusligt, att han skulle ha sådana där spöksyner av det, som eljest är fördolt för en mäniska.

»Nej», sa' han, »drömt det har jag inte. Men vi ska inte tala mera om detta. Du kommer inte att bli min vän riktigt som förr, om du grubblar för mycket därpå.

— Jag sa honom, att inte kunde någonting förstöra vår vänskap. Men han höll i sig, ruskade på huvudet och sade:

»Jag vet bättre, gosse lilla. Jag har förlorat vänner förut för den här sakens skull. Jag klandrar dem visst inte. Men ibland känner jag mig ganska bitter till mods. Den kraften, jag besitter, har i sig ett stycke av en gudom — om denna gudom är ond eller god är inte lätt att säga. Och alla vi dödliga rysa tillbaka för en alltför intim beröring, det må nu vara med Gud eller med mörksens furste.»

— Jaha, så föllo sig hans ord. Jag kommer så väl ihåg dem, som om han yttrat dem i går. Vad i all världen tror doktorn han kunde mena.

— Det hade han visst inte själv klart för sig, svarade doktor Dave snävt.

— Jag tror, att jag förstår, viskade Anne.

Hon lyssnade ivrigt i sin gamla ställning med halvöppna läp-

36