Sida:Drömslottet 1920.djvu/73

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

På Fyra vindars udde.

— inte minst för att han är så full av kanaljeri, så är det ju alltid med kattor. Men jag älskade min hund. Jag förstår egentligen ganska bra, hur Alexander Elliott kände det för sin hund. I en hygglig hund finns det inget rackartyg. Det är väl därför de äro mera älskvärda än kattorna. Men kattorna ä’ tjyven så mycket intressantare. Nej, här sitter jag och pratar bredvid munnen. Varför tystar ni inte på mig? När nu herrskapet har slutat med sitt te, så har jag en del småsaker, som det kanske kunde intressera er att titta på — dem har jag samlat ihop på de underliga ställen, som det förr i världen roade mig att besöka.

Kapten Jims »småsaker» visade sig vara en högst intressant samling av kuriositeter, hemska, sällsamma och vackra. Och till nästan varenda en var någon egendomlig historia knuten.

Anne glömde aldrig den förtjusning, varmed hon denna månskensafton lyssnade till de gamla historierna framför den förtrollande drivvedbrasan, medan det silverglittrande havet kallade på dem genom det öppna fönstret och klunkade och sorlade mot klipporna under dem.

Kapten Jim yttrade aldrig ett skrytsamt ord, men det var omöjligt att icke komma till insikt om, vilken hjälte den mannen varit — modig, sann, rådig och osjälvisk. Han satt där i sitt lilla rum och manade fram alla dessa ting livslevande för sina åhörare. Med en blixtsnabb böjning av ögonbrynen, en lustigt självsvåldig grimas, ett ord, en åtbörd tecknade han på det åskådligaste sätt hela scenen eller karaktären.

Några av kapten Jims äventyr hade så märkvärdiga poänger, att Anne och Gilbert i hemlighet undrade, huruvida han ej drog bra nog stora växlar på deras godtrogenhet. Men denna misstanke var fullkomligt obefogad, det kommo de sedermera underfund med. Hans historier voro alla bokstavligen sanna. Kapten Jim hade den födde sagoförtäljarens gåva, varigenom det redan i det förflutnas töcken sjunkna åter manas fram, får gestaltning och färgton, utan att därför förlora sin lockande och mystiska karaktär.

Anne och Gilbert skrattade och ryste åt hans historier, och

Montgomery, Drömslottet.5
65