Sida:Drömslottet 1920.djvu/75

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Leslie Moore.

sedan Elizabeth Russell dog. Hon och jag hade det så bra med varandra.

Kapten Jim talade med den djupa och rörande känslan hos åldringen, som ser sina gamla vänner ryckas bort en efter en — vänner, vilkas plats aldrig kan helt fyllas av en yngre generation, den må nu vara aldrig så sympatisk och förstående. Anne och Gilbert lovade både att komma snart tillbaka och att komma ofta.

— Det är en rar gubbe, sade Gilbert, när de vandrade hem.

— Mycket. Men hur det är, har jag så svårt för att förena hans enkla och hjärtliga väsen med det vilda och äventyrliga liv han fört, sade Anne fundersamt.

— Så skulle du inte tycka, om du som jag hade sett honom härom dagen nere i fiskläget. En av pojkarna i Peter Gautiers båtlag fällde ett rått yttrande om en av de unga flickorna här på platsen. Och då skulle du ha sett kapten Jim! Det sköt blixtar ur hans ögon, när han spände dem i pojken! Han blev alldeles som förvandlad. Mycket sa’ han inte — men så han sa’ det! Och så slokörad den andre blev! Nej, säga oförskämheter om en frånvarande kvinna, det ska man låta bli, när kapten Jim är med.

— Jag kan just undra, varför han aldrig har gift sig, återtog Anne. — Han borde ju vid detta laget ha söner, som själva förde skutor, och barnbarn, som klängde på hans knän och ville höra honom berätta… Sådan är han ju. Och så har han bara — sin »pampiga kisse».

Men Anne misstog sig. Kapten Jim hade mer än så. Han hade ett minne.



X.
Leslie Moore.

— I kväll ska matte gå ut på långpromenad ända bortom udden, sade Anne till Gog och Magog en stilla oktoberafton. Det fanns ingen annan att förtro sig till, ty Gilbert hade

67