Sida:Drömslottet 1920.djvu/76

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Leslie Moore.

vandrat ned till fiskläget. Anne skötte om sin lilla värld på det mönstergilla sätt, som man kunde vänta av den, vilken fostrats upp av Marilla Cuthbert, och hon kunde med lugnt samvete bege sig från hemmet. Många och härliga strövtåg hade hon gjort utmed stranden, stundom med Gilbert, stundom med kapten Jim, stundom också ensam med sina egna tankar och de nya drömmar, vilkas skira spånad skiftade i de mildaste färger. Hon tyckte om strandpromenaden utmed hamnens sakta vaggande, tjärdoftande båtar, hon uppsökte gärna de silverglittrande sanddynerna, där den friska vinden från havet låg på, men mest älskade hon klippstranden med dess branter och grottor, dess av vågorna fint glättade och slipade rullstenar och de djupt inskurna vikarna, där kiselstenarna blänkte i det klara, grunda vattnet. Och det var till den stranden hon begav sig i afton.

I tre dagar hade rasat en höstlig storm med häftiga regnskurar. Dånande hade brottsjöarna slagit mot klipporna, bränningens vita skum hade yrt långt över vågbrytaren, och den blånande och spegelblanka fridfullheten i Fyra vindars bukt hade grumlats öch rörts upp av det våldsamma ovädret. Men nu hade det dragit förbi, och stranden låg renspolad efter stormen; ej en fläkt rörde sig, men ännu rullade dyningarna och bröto sig fräsande i den grannaste vitas fragga mot sand och klippblock — de gledo in emot stranden i rastlös följd och hade ännu ej somnat in i den stämning av stillhet och frid, som eljes rådde överallt.

— Ack, detta är en stund, värd hela veckor av storm och rusk, utbrast Anne och lät från toppen av det klippblock, där hon stod, sin blick glida ut över den makligt gungande vattenytan. Sedan klättrade hon utför en smal och brant stig, som ledde till den lilla viken nedanför, där hon i ljuvlig ensamhet fann sig omsluten av klippor, hav och himmel.

— Jag får en sådan lust att sjunga och dansa, sade hon för sig själv. — Ingen mänska ser mig — och fiskmåsarna skvallra inte. Här kan jag vara så sprallig jag vill!

Hon lyfte upp sin kjol och trippade med lätta danssteg

68