Sida:Dr Jekyll och Mr Hyde 1921.djvu/11

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


över tio år sedan Henry Jekyll blev alltför fantastisk för mig. Han började komma på villovägar — jag menar i intellektuellt avseende — och ehuru jag fortfarande för gammal vänskaps skull intresserar mig för honom, träffas vi numera ganska sällan. En så ovetenskaplig smörja som hans», tillade doktorn och rodnade av förtrytelse, »skulle ha skilt Damon och Fintias.»

Detta lilla utbrott av harm verkade nästan vederkvickande på mr Utterson. »De ha bara blivit osams i någon vetenskaplig fråga», tänkte han, och som han icke kunde beskyllas för några vetenskapliga passioner — annat än i fråga om juridiska handlingar — tillade han: »då går det väl an.» Han gav vännen några sekunder att lugna sig på, och så närmade han sig det ämne, varför han kommit dit. »Har du någonsin träffat en hans protegé som heter Hyde ?» frågade han.

»Hyde?» upprepade Lanyon. »Nej. Jag har aldrig hört talas om honom. Det måtte ha varit efter min tid.»

Till mera än så belöpte sig icke den upplysning som juristen förde med sig hem till sitt viloläger, där han kastade sig av och an tills morgonens småtimmar började bli stora. Det var en natt av ringa vila för hans arbetande hjärna — den arbetade i mörker och antastades av frågor.

Klockan slog sex i den kyrka som låg så väl till för mr Uttersons bostad, och alltjämt rotade han i sitt problem. Hittills hade det endast berört hans intellektuella sida, men nu började även hans inbillning bli anlitad eller, rättare sagt, förslavad, och då han låg där och kastade sig i nattens av gardinerna förtätade mörker, började mr Enfields berättelse rulla förbi hans minne i en följd av belysta tavlor. Han tyckte sig se den nattliga stadens otaliga lyktor, därefter en manlig gestalt med rask gång, vidare ett barn, som kom springande från doktorns hus, och så möttes dessa och juggernauten i människoskepnad trmpade på barnet och skyndade vidare utan att akta på dess skrik. Eller också såg han ett rum i ett rikt hus där hans vän låg och sov, drömmande och leende åt sina drömmar, men så öppnades dörren till rummet, sänggardinerna drogos bort, den sovande vaknade, och se! Vid hans sida stod en gestalt till vilken makt blivit given, och fastän det var mitt i natten måste vännen stå upp och lyda hans befallning. Huvudfiguren i dessa båda serier förföljde juristen hela natten, och om han någon gång slumrade till, tyckte han sig se den mera lömskt glida genom de sovande husen eller också allt snabbare och snabbare, nästan i svindlande fart, ila genom labyrinter av med lyktor upplysta städer och i varje gathörn trampa på ett barn samt låta det ligga där och skrika. Men den där gestalten saknade alltjämt ett ansikte, på vilket den kunnat kännas igen. Icke ens i drömmarna hade den ett ansikte, eller ock hade den ett sådant som gäckade hans syn och dunstade bort för hans uppfattning. Följden var, att det i juristens sinne uppstod en förunderligt stark, nästan oresonlig åstundan att få se den verklige mr Hydes anlete. Kunde han bara få syn på honom, trodde han att hemligheten skulle lättas och kanske alldeles försvinna, som fallet vanligen är med mystiska ting, då de