Sida:Drottning Christina-1792.djvu/35

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
25

Men vet, det tillhör Mig, mig ensam ibland alla,
Att om min böjelse, att om mitt val befalla,
Att skänka utan tvång mitt hjerta, min person…

OXENSTIERNA.

Och edert folk? er magt? er ära och er thron?…
Mins, Ni är Drottning? — mins, att edert val bör lyda
Hvad Statens väl…

CHRRISTINA

Jag mins… man ofta vågat pryda
Med detta stora namn, som hopens vördnad har,
Hvad blott ett hemligt agg hos vissa Slägter var —
Men thronen ej sin magt af Adelns nycker lånar;
Och hvilken häldst en dag mitt hjertas val förtjenar,
Om mägtigaste Prins, om minsta Medborgsman;
Det Gustafs barnabarn dock aldrig vägras kan
En rättighet, som börd och lagar dem förvärfva,
Att sina Fäders thron med Sverges lydnad ärfva.

OXENSTIERNA.

Och Ni det tänka kan? — O neslighet och blygd!
Ni, skänka oss en Kung, som för sin Fosterbygd,
För oss, för Eder sjelf, ej minsta offer vågat? —
Se dessa Hjeltars flock, som oförskräckte tågat,
Med segren i sitt spår, och döden i sin hand,
Att sträcka edert låf till Donaus häpna strand;
Spörj dessa silfverhår, som deras hjessor hölja,
Der, under lagrens skrud, sig stridens märken dölja;
Och döm, om deras dygd bordt vänta sig, en dag,
Att rodna för en svag, förmäten ynglings lag,
Hvars yppersta förtjenst sig i den fägring röjer,
Som hos ett flygtigt kön en veklig smak förnöjer!
Hvad säger jag? — Ni sjelf… är Ni väl ämnad, Ni!
Att i så svaga band föraktligt fänglad bli?

Ni!
D