Hon känner flägten af en andes vingar,
Hon hörer ljudet af en anderöst . . .
En mäktig känsla hennes själ betvingar,
Och hjertat häfves tungt i hennes bröst.
Men när hon vänder sig — se, månen gjuter
En flod af ljus kring en gestalt, som skjuter
Ur ögat fram en blick,
Som, lik en blixt, till hennes hjerta gick.
En sådan blick det var, som Jesus sände
Till Petrus, när förrädiskt denne svor,
Att han sin höge Mästare ej kände.
I menskoöga ej den blicken bor,
På menskospråk dess uttryck ej kan tydas,
Den kan blott fattas djupt och måste lydas;
Och derför Petrus göt
De bittra tårarna i nattens sköt.
Det var en hög gestalt. Ett blodigt kyller
Betäcker bröstets kraftigt byggda hvalf,
Och helgonglorian hans hår förgyller.
Den eld, för hvilken mörkrets rike skalf,
Ej slocknat i hans ädelt stolta öga,
Och dragen bära, majestätiskt höga
Den prägel förr de haft
Af blygsam storhet och af manlig kraft.
Sida:Drottning Christinas första natt i Rom 10.jpg
Den här sidan har korrekturlästs
8
——
