”Ditt mål det blef, Christina Alessandra!
Som offret af din pligt åt nöjet bär.
En dotter jag förlorat har; — den andra,
Mitt hjertas älsklingsbarn, odödlig är;
Åt jorden hon välsignelse bereder,
Mig evig ära. Hon sitt ursprung leder
Ur evighetens famn,
Och Tankefrihet är dess höga namn.
”En gång, Christina! en gång skall du vakna
Från drömmens falska, tomma gyckelspel;
Då skall du bittert flydda tider sakna,
Då skall du ångra djupt din lefnads fel:
Från fosterlandet fjerran, utan vänner,
Du sörja skall, att ingen, ingen känner
Ditt hjertas heta qval,
Dem sjelf du skapat dig, af eget val.
”Då kunna icke dessa stolta salar
Ersätta dig din gamla fosterbygd,
Ty här dock intet vänligt minne talar
Om fädrens ära och om fädrens dygd.
Här konstens och naturens solar lysa,
Ditt hjerta dock i deras glans skall frysa.
Och nu farväl! Du ser
Din fader, o Christina, aldrig mer!”
* *
