Förbi var synen. Stjernehärens leder
I ostörd ordning gå sin gång till slut,
Och månen än sin silfvermantel breder
Kring Romas ädla former, som förut.
På rutan stod den rad Christina skrifvit,
Liksom en inskrift hvilken ristad blifvit
På hennes lyckas graf:
”Min faders lära har jag svurit af . . .”
Den lätta sömnen hennes öga flydde,
Förjagad utaf qvalens dystra trupp,
Och natten led och morgonsolen grydde
Och lifvet vaknar ur sin dvala upp,
Och folket jublar åter gladt sitt ”Viva
Christina!” — men förmår ej att fördrifva
Ur hennes bröst den gäst,
Som under natten der sin boning fäst.
När månen seglade på Tiberns vatten
Och himlens stjernor började sitt tåg,
Hon sedan ofta satt i stilla natten,
En ensam svan på lugnad aftonvåg —
Ja, ensam, — om ej från den flydda tiden
På gästning något minne kom. Men friden,
Som lifvet icke gaf,
Den fann hon först uti sin tysta graf.
