Hoppa till innehållet

Sida:Drottning Lovisa Ulrikas hof 1878.djvu/118

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

114

låten, stod likväl hans själ, såsom ett offeraltar, i lågor, endast en verkligt tändande gnista föll derpå.

Men vi skola teckna honom vidare framdeles.

Lars Larsson — riksdagsmannen — var en af desse redlige dannemän, som i samhällets hvardagsskola undervisas och profvas i tålamod och dygder, i manlig sträfsamhet och undergifvenhet, men som likväl — gäller det verkligen — hvarken kunna undertrycka deras naturliga harm emot oförrätter eller denna rättkänslans berserka-vrede, som omedelbart öfvergår från ord till handling.

Då Schecta kom till dörren, vände han sig om.

I detta ögonblick låg det någonting fromt och vänligt i hans utseende, ehuru blicken sköt skarp och eldig genom rummet.

— När en gång Olympens gudar, yttrade han, skulle draga till strids, uppstod en tvist dem emellan, om hvilken, som skulle blifva deras anförare. Den ene ville ha Merkurius, den andre Apollo, den tredje Mars. Då kom Jupiter. Vet ni hvem han valde till anförare? Tystlåtenheten. När också ni välja honom till er anförare, skolen I segra; icke förr. “Jag hafver satt mig före”", står det skrifvet i bibeln, “att taga mig till vara att jag icke syndar med mina tungo”. “Tunga”, frågade en filosof, “hvart tager du vägen”? Farväl, go' herrar!

Schectas ord gjorde på de närvarande, om äfven emot deras vilja, ett djupt intryck. Men då Wrangel höjde sitt ansigte och kastade en trotsande blick omkring sig, sänkte Forbus och Lars Larsson deremot ned sina hufvuden, liksom träffade af en erinran, som de kände vara rigtig. Man visste den tiden, att det var bäst att tiga.

— Se vi omkring oss, återtog Wrangel likväl efter en kort stund, hvarthän har icke det närvarande samhällsskicket fört oss? I alla rigtningar verkar det onda. Är icke det allmänna tänkesättet vanmägtigt? Arbetar ej tvedrägten på vårt förfall? Motsätter sig ej egennyttan vår uppkomst? Vanvördas icke lagarne? Lågo näringarna väl någonsin i större lägervall? Hafva ej penningarne liksom rymt ur landet? Äro ej gamla, enkla seder och tarflighet liksom landsförvista? Vinner ej utländsk smak burskap i våra dalar? Talar man sanning utan afund? Förrådas ej vänner med fagra ord? Sätter man ej hög stämpel på odugliga varor? Vinner ej uselhet ärans lön? Är