254
ger. Jag skulle önska att jag hade ett närmare mål, emedan jag då hunne det förr.
— Du är äregirig, Daniel, du vill upp och fram. Nå, det är godt! Sådant folk har alltid hjertat på rätt ställe; men säg mig, du, har du ännu aldrig älskat någon? Jag tror att du är kall, som is.
Daniel stannade i sitt arbete.
— Kall, som is, upprepade han derefter; du bedrager dig; jag är het, som glödgadt jern. Men jernet och isen äro ju båda två hårda. Låtom oss icke tala derom. Se der kommer Clara.
Vid åsynen af Clara lade Alexander ned sin slägga, och det blef för en stund tyst i smedjan.
— Tjenare, mamsell, helsade henne Alexander. I dag har ni varit så rar att få se, som stjernan bortom molnet. Edra fönstergardiner, som jag skulle ha lust att rifva i stycken, ha ej lättat på sig en enda gång. Tänker ni helt och hållet att stänga in er, mamsell? Pocker i våld, då flyttar jag bums härifrån.
— Det passar sig då alldeles förträffligt, menade Clara, emedan jag just nu är här, för att bedja er göra det.
— Huru? Ni vill att jag skall flytta?
— Skulle jag ej det? Ni är ju den bullersammaste menniska i verlden. I ert grannskap får man icke frid hvarken natt eller dag. Mamma har just bedt mig gå hit och …
— Anmoda mig att flytta.
— Förstås att det alltid vore det bästa; men låter det sig icke göra, så kan ni väl ändå låta bli och bulta så der förskräckligt. Det är ju alldeles, som om en åska ginge.
— Hårdt emot hårdt, mamsell, blir buller och oljud af. Jag kan, necken i mig, ej draga en silkesvante på släggan. Men såg mig allvarsamt, vill ni verkligen att jag skall flytta härifrån?
— Ja visst. Alexander. Ni kan väl förstå att jag också vill ha frid i huset. För öfrigt är ni — så …
— Hvad är jag, mamsell? Var så god, ni behöfver icke med mig hafva tand för tunga; jag tycker om rent spel — jag är så, sade ni — hvad är jag då, om jag får fråga?
— Så sotig, Alexander, så sotig.
Clara höll just på att skrattande taga till flykten, och Alexander att återigen gripa efter släggan, då ett ovanligt stoj