258
Efter en timmes sömn hade Ernst återfått så pass mycket förstånd, att han temligen väl visste hvad han hade att göra, oaktadt rusets dimmor till en del ännu hvälfde sig öfver hans sinnen.
— Således, yttrade han, således är det der fru Schedvin. Är det ba — bar — bara säkert, det?
Fru Schedvin gaf honom en skarp och genomträngande blick.
— Är det säkert, det? upprepade hon. Hvad menar ni dermed, min herre?
Det ofördragsamma i hennes lynne stälde henne äfven nu i en fiendtlig ställning till löparen.
Ernst rätade på sig; det var nästan som hade han fått en liten näsknäpp.
— Låt mig höra, tillade fru Schedvin, hvad ni vill?
Med tanken på Drottningholms-äfventyret förmodade både Clara och Daniel att besöket egentligen rörde dem och voro rätt nyfikna att erfara hvad det gälde.
Fru Schedvin, som icke rört sig från sin plats, satt stel och rak, nära nog utmanande.
Men äfven under ruset ansåg sig Ernst böra vara en obesvärad hofman och, utan att besvara frågan, sköt han en stol fram till den, hvari fru Schedvin satt, och slog sig derefter helt beqvämt ned.
— Min fru, yttrade han.
Den, som är full, är sällan i sina egna tankar en obetydlig karl.
— Min herre …
— Deras majestäter konungen och drottningen, fortsatte Ernst, hafva alltid visat mig mycken nåd.
Ernsts högtidliga sätt att börja sin beskickning ingaf till och med fru Schedvin en viss respekt.
— Hofmarskalken, friherre Jacob Gustaf Horn är min ende förman, fortsatte han, jag kan nästan säga vän, emedan han ej umgås med någon så mycket, som med mig. Men hvar var jag nu? Jo, det var sant, der, hvarest deras majestäter icke sjelfva infinna sig, der infinner jag mig.
Ernst omgjordade sig med så mycken kunglighet, som möjligt; det var också ett sätt att göra sig vigtig.
— Jag har blifvit skickad hit, min fru. Ni skall hafva en dotter.