342
Ehrenpreutz lutade sig ned, upptog det och utvecklade det.
— Det var det, jag gissade. yttrade han, ser du, Alma, brefvet är från Puke.
Alma förmådde icke svara. Så snart Puke anländt på utländsk botten, hade han fattat pennan och urladdat sitt hjertas känslor i glödande ord. Alma hade också endast några timmar förut emottagit brefvet. Med hvilken hänförelse hade hon ej läst det! Hvilket poetiskt svärmeri hade det ej uppväckt inom henne! I hvarje rad hade hon sett ett bevis uppå, att hon utgjorde hans hjertas ljufvaste ingifvelse. Ännu låg också intrycket deraf qvar i hennes själ, såsom en himmel, afspeglad i en daggdroppe. Men desto mera förskräcktes hon äfven, när hon nu såg det i en annans hand, till på köpet i Ehrenpreutz'. Det svartnade för hennes ögon. Brefvet innehöll hela deras hemlighet. Det skildrade med lifliga uttryck deras barndoms vänliga förhållande, huru de hade älskat hvarandra ännu den tid, då deras lif var blott en lek: slutligen beskref det deras återseende vid Drottningholm samt deras så oförmodade möte hos Wrangel, och den förbindelse de der knutit. Men icke nog dermed. I otvetydiga ord angaf det äfven, att de endast borde grunda på drottningens godhet sina förhoppningar för framtiden, hvartill Puke bifogade åtskilliga upplysningar om sin resa.
Alma fann att allt vore förloradt, om detta bref qvarstannade i Ehrenpreutz händer. För hvad pris som helst måste hon hafva det åter. Men Alma var en god och mild varelse — en qvinna i ordets vackraste bemärkelse — och hon föll ned på sina knän samt knäppte sina händer tillhopa och bad.
— Morbror, talade hon, återgif mig detta bref; ni kan icke vägra det, så vida ni hyser aktning för er sjelf och fordrar någon aktning af mig. Må jag gerna vara en svag qvinna, men såra icke denna qvinnas hjerta; ty — hvem vet — en sårad qvinna är icke mera densamma, som förr. Vid minnet af den kärlek, ni en gang skänkte er egen maka, beder jag er att akta mina känslor. Handla, som ni vill; men handla värdigt er sjelf. Gif mig brefvet tillbaka, morbror.
— Under inga vilkor, min vän. Du nekar att ingå på våra önskningar, vi motsätta oss dina, och detta bref må i sin mån blifva en skiljedomare emellan oss.