— Omöjligt, morbror, ni menar ej hvad ni säger; ni kan ej hafva för afsigt att behålla mitt bref. Jag ligger för edra fötter, jag beder er, jag tigger.
Utan att svara, vek Ehrenpreutz ganska lugnt tillhopa papperet och stoppade det i sin bröstficka.
— Ju oroligare du är, Alma, yttrade han derunder, desto mera öfvertygas jag att brefvet skall upplysa din bror och mig om Pukes och ditt förhållande, hvarom du sjelf nekar att säga ett ord.
— Hvad vill ni då veta, morbror?
— Nu vill jag ej veta någonting af dig; detta bref skall underrätta mig om allt.
Det var omöjligt för Alma att bedja längre; hon steg upp.
— Så behåll då brefvet, morbror, men vet också, att hvarken ni eller någon skall rubba mig i mitt beslut.
— Sakta, sakta, bästa Alma; kom ihåg att det är med din morbror, som du talar.
— Jag ser icke mera i er en morbror, utan en man, som vill stjäla från en qvinna hennes hjertas enda hemlighet.
— Du glömmer dig, Alma.
— Det är icke jag, utan ni, som glömmer er, förglömmer hederns bud.
Alma blef allt mer och mer utom sig.
— Din döende far mottog mitt löfte, yttrade Ehrenpreutz, att jag skulle vårda och ansvara för dig. Dina förebråelser träffa mig derrör icke, de passera förbi en dödsbädd och dö bort vid hågkomsten af löften, gifna i dödens åsyn.
— Min gud, min gud!
Men då Ehrenprentz i detsamma uttog några steg i synbar afsigt att aflägsna sig, egde hon ej längre förmåga att beherska sig.
— Hellre än att ni medtager detta bref, talade hon, skall jag säga er allt.
— Jag hör; tala, Alma.
— Jag älskar Puke, älskar honom med en böjelse, som inga ödets skickelser förmå förändra.
— Vidare.
— Jag har erkänt denna böjelse för honom, och han älskar äfven mig med samma orubbliga ståndaktighet. Ingen-