mer någonting grant, någonting rosenrasande grant, någonting riktigt fint fint.
Men Alexander hörde ej anmärkningen, utan fortsatte sin sång:
Men böjer sig jernet för släggans slag,
Efter smedens behag:
Klang, klang, klingeri, klang, klang!
Han böjer
Sig sjelf för den flickan, hans själ förnöjer.
I porten visade sig härunder tvenne fruntimmer, det var Clara och Amanda. Vid ljudet af sången och släggorna stannade de lyssnande.
Alexander sjöng:
En smedja i strålande ögonpar
Guden Amor sjelf har;
Klang, klang, klingeri, klang, klang!
Der smider
Han bojor af rosor för alla tider.
— Det är han, hviskade Clara, han …
— Du är lycklig, Clara, som älskar och älskas. Hvad kan man bättre begära af lifvet?
— Men han är ändå bara en simpel smed.
— För hjertat är han en man, och det är nog.
— Så tycker jag också. Tyst, han sjunger åter.
Och bojan af rosor, den har ett lås,
Som af hjertat bestås;
Klang, klang, klingeri, klang, klang!
Hvem nännes
Att läsa det upp? Ack, det är ju hennes!
Men Alexander hade nu äfven varsnat Clara, och han kastade släggan ifrån sig och stod med ett enda språng framför henne.
Amanda hade dragit sig något tillbaka.
— Välkommen hem, mamsell Clara, helsade han och utsträckte sin hand emot henne. Det var pocker i våld så länge sedan ni syntes till här. Välkommen, välkommen!
Alexander kom direkte ur smedjan med uppstrukna skjortärmar, svart förkläde och nedsvärtade armar och händer.