34
bäfvades också af en oemotståndlig darrning, då hon hörde den gamlas egna ord på ett så ojäfaktigt sätt bekräfta hennes förmodan.
— Ni har känt mina föräldrar, talade Amanda, säg mig för all del — ni har känt dem.
— Skulle det göra er lycklig att få veta någonting om dem?
— Om det skulle det?
Amanda gömde för ett ögonblick ansigtet i sina händer. Blotta tanken att blifva upplyst om dem sänkte sig som en svindel af det ljufvaste behag öfver hennes själ. Men åter föllo händerna ned till sidan och hennes ansigte glänste af sällhet. Det var henne omöjligt att beherska sig längre. Hon förstod redan att hon hade en varelse af sten framför sig, hon hade hört det i rösten, läst det i ögat, sett det på pannan; men ändock sjönk hon ned på knä framför henne, i hopp att kunna med sina böner besvärja stoden att tala.
— Stig upp, sade fru Schedvin.
Det kalla sätt, hvarpå fru Schedvin behandlade Amanda, utöfvade ett nästan qväfvande inflytande. Hon skulle ej för sig ha kunnat förklara den gamlas fiendtlighet, hade hon ej redan anat att deras lif, kanske just genom hennes födsel, egde någon förskräcklig sammanknytningslänk.
Men hvilken orsak fru Schedvin än kunde ega att hata Amanda, bör man, för att ej alldeles missförstå hennes vid detta tillfälle mer än ovänliga sätt att vara, icke förbise att hon, med anledning af Claras försäkring, trodde att hennes son och Amanda älskade hvarandra. Det är sant, att då vi icke ännu känna fru Schedvins egen ställning till Amanda, förmå vi ej heller bedöma vigten af denna särskilda omständighet; men det vill likväl nästan tyckas, som om den hade på henne utöfvat ett på en och samma gång mägtigt och ögonblickligt inflytande. Egoisten är alltid hård, kall och ofördragsam emot andra. Men om äfven fru Schedvin hade af gammalt särskilda anledningar att uppträda fiendtligt emot Amanda, kunde likväl denna fiendtlighet efter så många, redan försvunna är omöjligen ega en så personligt bitter och hård karakter, derest icke någonting för tillfället med kylande ishand äfven ingripit i hennes hjerta och lif.
— Sätt er ned, Amanda, talade hon. Jag befaller er, sätt er ned.