— Hvad menar ni, baron Pechlin? Det är sant, sade ni …
— Det är sant. herr grefve, ville jag säga, att jag höll på att framkomma med ett förslag, som är omöjligt.
— För en statsman, baron, bör egentligen ingenting vara omöjligt.
— I principen är det verkligen så, grefve, men i verkligheten förekommer likväl hvarjehanda, som är temligen omöjligt.
— Hvad som ni anser omöjligt kan jag anse rätt möjligt. För all del, såg ut er mening.
— Som ni då vill, grefve; jag tänkte säga, att det vore lyckligt, om man stode i närmare beröring med någon af dem, som ega drottningens hela förtroende. Man blefve då i tillfälle att inifrån hennes eget parti leda henne, hvart man önskade. Förmedelst en sådan mellanlänk hade man liksom en dammlucka i sin hand, hvarigenom man kunde hämma eller släppa på allt efter som man behagade. Visserligen vet jag en — men det lönar ej mödan att nämna honom — ni har inga relationer med honom.
— Låt mig i alla fall få veta, hvem ni menar; jag har kanske längre armar än ni tror.
— Omöjligt, herr grefve, i detta afseende …
— Men jag ber er, baron, säg ut — hvem …
— Låt mig slippa det, herr grefve; jag skulle endast gifva er en ny anledning att misskänna mitt omdöme, och jag har redan tillräckligt många gånger under detta samtal blottstält mig.
— För all del, baron, säg icke det; jag — jag — jag vill nödvändigt veta, hvem ni menar.
Pechlin hade härunder allt emellanåt lyssnat till rummet bredvid, likväl utan att höra något ljud eller någon rörelse derifrån.
— Efter ni nödvändigt fordrar att jag skall säga hvem jag menar, nåväl då, jag menar grefve Brahe.
— Brahe!
Pechlin hörde härvid en rörelse af tydlig otålighet i det inre rummet. När Creutz hörde Brahes namn, var det honom omöjligt att förblifva en blott åhörare, han vred sig om på stolen, han flyttade benen, han kunde knappast hålla sig ifrån att begifva sig ut.