114
en icke obetydlig penninge-belöning at dem eller den, som lemnade nöjaktiga underrättelser om hans vistelseort eller återskaffade honom.
Larsson stod såsom fastnaglad vid stället. Hvad han hörde var ett hårdare slag, än han någonsin hade tänkt sig. Hvarje ord kom med förskräckelse öfver hans hufvud. Det var ej längre svårt att uppmäta hela vidden af den fara, som hotade. Han trodde sig blicka ned i en öppen afgrund. Vi känna redan att han icke saknade mod, och dock bäfvade han nu fruktande tillbaka.
— Nåväl, baron, stammade han, hvad anser ni att jag bör göra?
— Lita på edra vänner, Larsson, som icke skola underlåta något för er räddning. Jag har redan talat vid drottningen.
— Har ni det, baron?
— Som jag säger, jag har talat vid henne, och hon deltog för er på ett både för henne och er hedrande sätt. Hon tillkallade genast hofmarskalken baron Horn, och efter en kort rådplägning uppgjorde vi följande räddningsplan, som jag nu lägger på ert minne. Ser ni, Larsson, det är nödvändigt att vi, ju förr dess hellre, skaffa er ifrån staden.
— Att jag flyr, menar ni, baron, flyr …
Vid denna tanke öfverfölls Larsson af en nära nog större förskräckelse, än förut.
— Naturligtvis, Larsson. Här kan ni icke vara; här blottställer ni icke blott er sjelf utan äfven oss. Ni har ju nyss hört efterlysningen.
— Och när fordrar herr baron att jag skall lemna staden?
— Ju förr dess hellre. I afton.
Larsson såg tvekande, nästan bedjande, upp.
— Min käre Larsson, inföll Wrangel, jag tror att ni icke har lust att efterkomma mitt förslag. Det står dock fullkomligt tillsammans med ert eget bästa. I er ställning skulle jag välkomna såsom min bästa räddningsplanka första ögonblick, som aflägsnade mig från sjelfva härden för mitt förderf.
— Det är omöjligt, baron. I en så förtviflad belägenhet är det nödvändigt att jag först får tala vid en bekant.
— Inga betänkligheter, Larsson. Om ni nu ej följer edra vänners råd, kunde slutligen äfven de öfvergifva er. Pla-