126
då han i honom igenkände sin vän, Daniel Schedvin, Claras bror, nickade han ett vänligt välkommen, likväl utan att afbryta sin sång.
Jag känner
Sjöng han nemligen:
Med släggan mig vara en man bland männer!
— Välkommen, Daniel, tilltalade han derefter sin gamle vän, jag trodde du alldeles glömt bort mig, jag; för tusan, desto rarare besök. Af artighet för dig, skall jag också sträcka på armarne och lägga bort släggan, för att trycka din hand. Men ni, gossar, fortfor han till gesällerna, takt — tu — takt — tu — släggorna ha samma marschtakt, som en trupp — måste nu arbeta äfven för mig. Se så ja, Daniel, låt mig nu trycka din hand; men för näcken i våld, hvad ser jag der, jag tror du har hela kompaniet med dig?
— Utan skämt, Alexander; denna gång kommer jag å tjenstens vägnar.
— Till mig?
— Förhållandet är det, att en statsfånge — lifdrabanten Silfverhjelm — i dag lyckats rymma ur häktet, och att vi spårat honom ända till hörnhuset här bredvid, der han hastigt tog af åt gränden och på en gång försvann ur vårt sigte; men då vi på samma gång hörde huru porten till det här huset hastigt slogs igen, ingaf det oss den förmodan, att han sökt sin tillflykt hit. Ehuru vi bultade på porten med kolfvarne, hörde du ingenting.
— När släggorna gå, Daniel, då är hvarje smed, som tjädern, då han spelar, han hör intet. Men huru har du kunnat spåra någon menniska i det här mörka cch tjocka snöfallet? Der ute ser man ju knappast handen för ögonen.
— Har man en gång fått kornet på hin onde, du, så släpper man icke honom så snart. Tjensten sporrar också underbart. Jag var på vakt vid slottet, när rapporten kom om rymningen. Sedan löjtnanten sändt ut ordres till de öfriga vakterna, kallade han in mig. “Daniel”, sade han, “du är en rask satan, som är något att göra af. Vi hafva alla våra ögon fästa på dig, och korporalsepåletterna — kanske ännu mera — vänta dig, om du nu visar dig våra karl för din hatt.