134
modren ändock var på villospår. En orolig fruktan uppsteg deremot hos frisrocken, en fruktan, som han icke kunde nedtysta. Läsaren skall snart erfara, hvari den bestod.
— Alexander, hviskade han till denne, under det de arbetade på portens uppbrytande, låt mig få stiga först ned i källaren. Tillåter ni mig det?
— Mycket gerna, medgaf Alexander.
Låset ville emellertid icke gifva efter för dyrkarne, och man måste taga till jernspettet. Alexander, van vid dylika arbeten, införde spettet på ett så väl beräknadt sätt, att porten vid första kraftiga tag sprang upp.
— Drag er ett ögonblick tillbaka, bad frisrocken härvid, under det han, fumlande, tappade lampan ur sin hand, så att ljuset slocknade; en verklig giftånga, anmärkte han dervid, uppstiger emot oss ur denna afgrund.
Fru Schedvin drog sig vid detta yttrande förskräckt tillbaka.
Sedan lampan slocknat, var platsen insvept i det tjockaste mörker.
I samma stund, som de närvarande drogo sig tillbaka från källaröppningen, började frisrocken försigtigt och tyst att nedstiga i källaren.
Ögonblicket var dertill ganska klokt beräknadt. Ingen gaf akt på hans företag, och om man äfven bemärkt det, skulle det icke ha kunnat förundra någon. De ämnade sig ju allesammans dit ned.
Obekant med platsen och källargången, gjorde han sina beräkningar efter det ljus, som äfven han bemärkt genom fönstergluggen.
Så snart han kände sig hafva fast fot i källaren, vände han sig äfven åt detta håll.
Trefvande omkring sig med händerna, fann han snart gången, som ledde till sjelfva rummen, och gick modigt på. Hunnen fram ett stycke, stötte han emot en dörr, men som likväl stod halföppen. Han sköt upp den och inträdde. Skenet af ett svagt ljus strålade honom här till mötes från en inre kammare. Nästa ögonblick befann han sig der.
Den syn, som mötte honom, var icke utan en viss egendomlighet. Innan han trädde närmare, kunde han icke heller