FEMTE KAPITLET.
De politiska fenomenens ställning.
En gammal bekant.
Vi hafva den 17 December. Dagen var kall och blåsig. Vintern herskade, en sträng och allvarlig herre, öfver land och sjö. Solen kunde man säga var blott en skugga af sig sjelf.
Det kungliga slottets gråa massor togo sig icke dess mindre förträffligt ut i denna halfdager; det fans harmoni emellan dem och rymdens höga, dimmiga färgton.
Vid ingången till slottets nedre vestibul samtalade fyra personer, klädde efter årstiden i rikt fodrade vinterplagg. Ett halft hufvud högre än de trenne öfrige, syntes grefve Hårds ädla gestalt. Manlig i hvarje drag, såsom i sin själ, talade han gladt och oförskräckt med sina vänner. Vid hans sida syntes grefve Brahe, men så utmärkt än hans hållning var — ehuru kanske icke utan all beräkning — gjorde han icke samma intryck. Baronerne Wrangel och Horn, som för ögonblicket höllo samtalet vid magt, stodo vid Hårds och Brahes sida.
Under samtalet kastade grefve Hård då och då en spanande blick emot den södra borggården.
— Tiden är inne, anmärkte Brahe slutligen; till drottningen, mine herrar!
— Dröjen ännu ett ögonblick, bad Hård; jag väntar på någon, som jag redan anmält hos drottningen, och som hon med nöje skall emottaga. Klockan felas ännu ett par minuter i den utsatta timmen. Men se, der är han redan.
En ung man med ett blekt, men ädelt utseende närmade sig med hastiga steg.