168
nos nemligen nu icke allenast stängda, utan äfvenledes vaktade af tvenne hofpager, hvilka vandrade såsom poster framför dem, förnekande en och hvar att inträda.
— Hvad skall detta betyda? frågade man hvarandra, och de mest invigde svarade antingen med ett undvikande skämt eller med ett: vi få väl se.
Vi, som veta, att drottningen varit upptagen af helt andra föremål, än med festliga tillredelser, ega kanske något skäl att betvifla det hon haft tid att tänka derpå, men många jern rymdes i hennes eld, och äfven vi få väl se, huru sig dermed förhåller.
— I afton lärer man hafva försett prinsen, anmärkte Ehrenpreutz, som mera uteslutande fäste sig vid dagens allvarliga och vigtiga frågor, än vid något annat, — med en egen liten sällskapskrets.
Denna anordning eller oförsigtighet, om man så vill kalla den, hade redan gjort ett visst uppseende.
Det var visserligen icke ovanligt att prinsen omgafs med barn af hans ålder — han var ju i de åren, då barn hafva behof af umgänge med barn; men sedan ständerna börjat öfverlägga om hans uppfostran, gaf den minsta småsak anledning till olika tydningar.
Vid hofvet hade ännu ingen kommit att tänka härpå, men kanske var det brist på eftertanke.
För många af de närvarande utgjorde emellertid detta ämne hufvudföremålet för deras tysta samtal.
Hvar och en var besluten att med uppmärksamhet följa hvad prinsen, hvars barnsliga och lekande snille redan lifligt arbetade inom honom, skulle taga sig till.
Lyckligtvis eller kanske olyckligtvis visste han sjelf icke något härom; hvadan det icke heller i något afseende hämmade friheten i hans barnsliga förehafvanden.
— Man börjar i tid, tillade Creutz, att vilja roa honom.
— Dalin är omtänksam, menade Pechlin, i det hans blick långsamt for öfver de samtalande, och man måste hålla honom räkning derför.
— Omtänksam, inföll Palmstjerna med rynkad panna; hvad menar ni dermed, om jag får fråga?
— Han vill i tid lära honom, upplyste Pechlin, att agera konung.