56
— Ack, min gud, i ingen.
— Huru har du då kommit hit?
Skulle hon förråda Amanda eller narras för drottningen? Till hvarken det ena eller det andra var hon i stånd, och hon sjönk ned på sina knän.
— Förlåt äfven henne, bad hon. Vi hade icke sett hvarandra på så många år, och så möttes vi på borggården, och som hon trodde att det skulle roa mig att se slottet, och de kungliga voro ute, så bad hon mig följa sig.
Det finnes således ändock en främmande hand med i det här, anmärkte drottningen för sig sjelf, och detta förtröt henne.
— Hvem är då denna din vän?
— Förlåter ers majestät henne?
— Svara mig, hvem är hon?
— Clara hviskade Amandas namn med knappt hörbar stämma.
En ofrivillig ryckning ilade genom drottningens anletsdrag. En stunds tystnad följde. Drottningen trodde sig hafva upptäckt en molnfläck, som gaf anledning till betänkligheter.
— Jag skall strängt undersöka dina uppgifter, yttrade drottningen; du måste stanna qvar här.
Clara började blifva rädd.
— Ack, ers majestät, det är omöjligt — alldeles omöjligt. Om jag icke kommer hem i afton, så skall mamma bli ond, så förskräckligt ond på mig; och för öfrigt …
Drottningen hade redan insett att hon hade ett barn framför sig, men bibehöll icke dess mindre orubbligt sin yttre kalla, höghet.
— För öfrigt …
— Och för öfrigt går säkert min bror nu och söker mig der nere på borggården.
— Din bror?
Clara hade kommit att kasta en blick ut genom fönstret och dervid upptäckt Daniel nere vid kajen.
— Der sitter han, ers majestät, der!
— Jag skall kalla honom hit. Vänta mig här.
Drottningen aflägsnade sig.
Vi lemnade Daniel, ledsagad till slottet af pagen.
Daniel följde denne, icke utan oro och undran öfver hvad som kunnat hända hans syster, efter han på detta sätt nu fördes till henne.