296
nu hade honom i sina händer, endast han ej sjelf släppte honom ur dem.
— När återvänder ni till Skâne?
— Är en fri man; reser, när det behagar mig; har sett Stockholm tillräckligt.
— Jag skulle kunna lemna er ett vigtigt uppdrag dit ned.
— Vigtigt uppdrag?
— Högst vigtigt.
Den okände gamle, som å sin sida genast trodde sig vara en ny komplott på spåret, var icke mindre angelägen än Wallenstjerna att nu hålla honom qvar. Wallenstjerna hade med så mycken skicklighet gått till väga, att man icke gerna kunde misstänka hans visade upprigtighet och enfald. Gubbens små och eldiga ögon sköto en blick på honom, hvari han syntes på en gång vilja mäta upp alla sina fördelar.
— Högst vigtigt, upprepade han; gissar jag rätt, en — en …
Wallenstjerna såg sig rädd omkring.
— En — och han lutade sig dervid hviskande ned, till den gamles öra — en konspiration.
Gubben hoppade till. Det var ej af förskräckelse, snarare af glädje.
— Kon — kon …
— För all del, tyst; man kan höra oss.
— Således dock.
— Intet ord mera här. När reser ni till skåne?
— I morgon, om ni vill.
— Ni tager några bref med er?
— Från hvem, till hvem?
— Från — men jag vågar ej att säga er det här. Vill ni följa mig till mitt rum?
— Ert rum?
Det gamla originalet syntes betänka sig.
— Hvar bor ni?
— I flygeln der borta, längst ned.
— Och brefven äro redan färdiga?
— Tyst — någon kommer der — låtom oss draga oss tillbaka.
Den fruktan och oro, som Wallenstjerna visade, kunde icke annat än ingifva förtroende.