betraktade honom, desto mera tycktes han ega behof af att göra det.
Puke närmade sig drottningen, hvars omgifning följde honom med förbindligt deltagande.
— Låt er drottning, Puke, tilltalade honom Lovisa Ulrika, få vara en bland dem, som först helsar er välkommen tillbaka till fäderneslandet.
Efter en djup bugning uppbar Puke åter sitt hufvud och betraktade drottningen, utan att genast svara henne. Hans bröst arbetade likväl synbarligen under intrycket af en liflig känsla.
— Ack, ers majestät, talade han, huru skall jag kunna afbörda mig min tacksamhet för så mycken ynnest. Icke annat än en helt simpel krigare, utan alla andra förtjenster, än den, att några gånger oförskräckt ha sett krigets faror i öppet öga, hade jag icke vågat smickra mig med denna utmärkelse.
Det låg så mycken okonstlad sanning och upprigtighet, vida skild från hofvets vanliga ton, i det sätt, hvarpå han uttryckte sig, att kretsen omkring honom blef allt trängre och trängre.
I hans röst fans så mycket af hjertats välljud, att drottningen betraktade honom, med angenäm öfverraskning.
— Grefve Hård, yttrade hon, har berättat flere hedrande drag om er. Det gläder mig att ha gjort er bekantskap. Men hvarför qvarstår ni ännu vid en utländsk armé? Sverige behöfver sjelf sina duglige män. Gäller ert besök fäderneslandet endast för en kort tid eller …
— Ingenting, ers majestät, återtog Puke, dá drottningen tystnade, skulle kunna vara mig så kärt, som att få inträda i den svenska armén. Fäderneslandet är min skönaste tanke. Oaktadt på utländsk botten, har jag alltid tyckt mig kämpa för dess ära. Men svenska armén torde vara stängd för en man, hvars klinga är hans enda adelsbref, såvida icke ers majestäts förord …
Drottningens öga glänste till vid dessa ord. Hennes barm höjde sig, liksom hade en tyngd lagt sig derpå och hon erfarit ett omotståndligt behof af att andas ut.
— Mitt förord, upptog hon hans yttrande, ah, Puke, ni känner då ej mycket om förhållandena här, mitt förord skulle endast skada er. Se här, min herre, komma de — det var