Hoppa till innehållet

Sida:Drottning Lovisa Ulrikas hof 1878.djvu/95

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
91

Gustaf uppslog ett nytt blad.

“En konung,” läste han der, “som väl regerar, gör endast sin skyldighet; likväl har han fog att förtycka, om verlden nekar honom det beröm och undersåtarne den tacksamhet, de honom till belöning skyldige äro.”

De små rådsherrarne tycktes icke hafva något att anmärka: de bugade sig ånyo och sågo rätt förnöjda ut öfver den vigtiga roll, som de ansågo sig spela.

Gustaf beherskade dem genom öfverlägsenheten af sitt tidigt mognade förstånd, ett förstånd, som han sjelf kände sig nödsakad att tygla, för att ostördt kunna fortfarande få njuta af sina jemnårigas vänskap och förtroende.

— Nåväl, Tessin, anmärkte konungen, hvad tycker ni om det der regementet? Det är nu en lek på den mark edra lärdomar planerat, hvad säger ni, om det en gång blefve verklighet?

Tessin förblef tyst.

— Glöm ej bort den här recensionen, Tessin, tillade drottningen, när ni framlägger ert arbete inför rikets ständer.

Drottningen fattade dörren, för att lika sakta skjuta till den, som hon förut öppnat den.

— Om förlåtelse, ers majestät, bad Tessin, men jag önskar att få tala med prinsen några ord.

Tessin inträdde i kabinettet. Vid ljudet af hans steg vände sig hela den lilla rådslående senaten om, och alla de små rådsherrarne tycktes ögonblickligt, brydda och förlägna, vilja fly fältet.

Gustaf stod ensam qvar, men rodnande ända upp under ögonen.

— Tillåt mig, min prins, talade Tessin, att taga plats vid ert lilla rådsbord. Jag har ingenting emot att ni regerar, endast jag får råda.

Gustaf stirrade på honom. Tessin tog emellertid plats vid småherrarnes bord.

— Välan, sade han, regera nu, ers höghet.

Gustaf tycktes allt för väl förstå honom, men återtog likväl icke sin plats.

I salongen afbidade man med otålighet, hvad han ämnade göra; men ännu fortfor han blott att med en förundrad och frågande blick betrakta Tessin.