94
kar. Snart upptäckte de också hennes växande sinnesrörelse, hvadan de blefvo allt mer och mer öfvertygade om rigtigheten af deras förmodan.
— Jag såg den arma flickans irrande blick, talade konungen, det var nästan ett barn, som tycktes bedja om barmhertighet; hvad sägen I, mine herrar, skulle man ej kunna tillsäga vakten att lössläppa dem?
Palmstjerna fruktade att, derest konungens mening vann gehör, möjligtvis gå miste om en vigtig upptäckt, måhända innehållande nyckeln till en eller annan af de förehafvanden, som ryktet nu sade vara under bearbetning vid hofvet; men derjemte insåg han, att om de fängslade förblefvo qvar vid slottet, utan att genast förhöras, man nog skulle kunna förleda dem till origtiga uppgifter.
— Jag värderar högt det deltagande, genmälte han derför, som ers majestät hyser för tvenne säkerligen alldeles oskyldiga, ehuru uppskrämda varelser; och vågar derföre hemställa, huruvida — men jag beder ers majestät tillgifva mig det kanske olämpliga i mitt förslag …
— Låt höra, baron, säg ut.
— Jag ville hemställa till ers majestät, huruvida man icke nu genast kunde hit uppkalla dem och låta dem tillfredsställa allas vår nyfikenhet med en upprigtig berättelse om deras äfventyr — det är säkert intet annat — måhända två älskande, som förirrat sig.
— Tror ni det går an, Palmstjerna?
— Det beror helt och hållet på ers majestät sjelf.
Ehrenpreutz närmade sig till Tessin.
— Väl taladt, hviskade han, förträffligt!
Drottningen trodde sig förlorad. Men hon kände att riksrådens uppmärksamhet hvilade på henne, och hon vågade icke taga ett steg, icke säga ett ord.
Var god, Creutz, och säg till, afgjorde konungen, att man för dem hit upp.
Vi måste här redogöra för hvad som föranledt Clara och
Daniel till det oförsigtiga och halsbrytande steg, de tagit.
Clara hade fått drottningens befallning att afbida hennes