Sida:Drottning Margot del II 1920.djvu/111

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
105

— Hör på. De Mouy överraskades i natt i kungens av Navarra rum. Man ville arrestera kungen. De Mouy dödade tre män och grep till flykten. Det enda man såg av honom var den bekanta röda kappan.

— Nå?

— Jo, den där kappan som lurade mig har nu lurat andra också. Man har misstänkt er och anklagat er för tredubbelt mord. Man tänkte arrestera er, döma er till och med, ty för att rädda er måste ni ju säga var ni befann er, inte sant?

— Säga var jag befann mig? utropade La Mole, och kompromettera er, min ädla drottning! Ja, ni har rätt, jag skulle ha dött med glädje för att förskona era vackra ögon från tårar.

— Ack, min vackre kavaljer, sade Margareta, då skulle mina vackra ögon ha fått gråta mycket.

— Men hur stillades denna väldiga storm?

— Gissa?

— Vad vet jag?

— Det fanns ett sätt att bevisa, att ni inte var i kung Henriks rum i natt.

— Vilket då?

— Genom att tala om var ni verkligen befann er.

— Nåväl?

— Nåväl jag har talat om det.

— För vem?

— För min mor.

— Och drottning Katarina…

— Drottning Katarina vet att jag älskar er.

— O, ers majestät, efter att ha gjort så mycket för mig kan ni fordra allt av er tjänare. Det var en stor och vacker handling, Margareta! Mitt liv tillhör er nu mer än någonsin.

— Jag hoppas det, ty jag har ryckt det undan dem som ville ta det. Men nu är ni räddad.