— Frågade han er inte vad ni skulle göra under återstoden av natten?
— Jo, min mor. Men jag gick och superade hos Nantouillet och där ställde jag till en förfärlig skandal för att ryktet därom skulle spridas och kungen bli övertygad om att jag varit där.
— Alltså vet han inte om ert besök hos Lasco?
— Nej, inte det minsta.
— Så mycket bättre. Jag skall försöka tala med honom. Men ni vet nog, att man aldrig helt och hållet kan öva inflytande över denna hårda natur.
— Ack, min mor, vilken lycka om jag finge stanna kvar. Då skulle jag älska er om möjligt ännu mera.
— Om ni stannar kvar, kommer ni att bli skickad ut i kriget igen.
— Det betyder ingenting, bara jag slipper lämna Frankrike.
— Ni kommer att bli dödad.
— Min mor, man dör inte av skott… man dör av sorg, av ledsnad. Men Karl kommer inte att låta mig stanna kvar. Han avskyr mig.
— Han är avundsjuk på er, min tappre segrare, det är hela saken. Varför är ni så tapper och varför har ni ständigt lyckan med er? Varför har ni vid knappt tjugu års ålder vunnit segrar som en Alexander och en Caesar? Men blotta er nu inte för någon, låtsas som om ni resignerat, och uppvakta konungen. Idag hålles enskild överläggning om de tal som skola hållas vid ceremonien. Uppträd som konung av Polen och låt mig sköta resten. Apropå, hur gick det med er expedition i går kväll?
— Den misslyckades, madame. Älskaren flydde genom fönstret.
— Nåja, sade Katarina, en dag kommer jag att få reda på vilken ond ande det är som korsar alla
