raste soldaterna i världen. Och dessutom har han en beskyddare, som ni inte känner till…
— Vilken då?
— Jo… kungen. Kungen håller av honom och i sin avund mot kungen av Polen och i sin harm mot er söker han bland sin omgivning efter en efterträdare. Men ni är blind, ser ni inte att han söker denne utom sin familj.
— Kungen… Tror ni verkligen det, min mor?
— Har ni inte lagt märke till, hur han omhuldar Henriot, sin Henriot?
— Jovisst, min mor, jovisst.
— Och Henrik visar sig tacksam. Han låtsar sig ha glömt bort att kungen ville skjuta honom på Bartolomeinatten och kryper nu för honom som en hund, som fått stryk.
— Javisst, mumlade hertigen, jag har lagt märke till det, Henrik visar sig bra ödmjuk mot kungen.
— Han använder all sin uppfinningsrikedom för att kunna behaga honom i allting.
— Ja… då kungen till exempel häromdagen skämtade med honom för att han var så okunnig i falkjakt, beslöt han sig för att studera denna sorts jakt. Senast i går frågade han mig om jag hade några bra böcker om falkjakt.
— Åh, vänta, utbrast Katarina med glänsande ögon, som om hon plötsligt fått en idé, vänta ett ögonblick!… Vad svarade ni honom?
— Jag svarade att jag skulle titta efter i mitt bibliotek.
— Det är bra! sade Katarina. Han måste få den där boken.
— Men jag har sett efter, min mor, och jag hittade ingen.
— Jag skall nog hitta den… och ni skall ge honom den som om det varit ni som funnit den.
— Vad skall det tjäna till?
