246
— Han gör mig en mycket stor ära, sade Coconnas. Herr guvernören är välkommen.
Herr de Beaulieu inträdde nu och kvävde genast det hjärtliga leendet på Coconnas läppar med den iskallt artiga hållning, som är karaktäristisk, för fängelseguvernörer, fångvaktare och bödlar.
— Har ni pengar? frågade han fången.
— Jag, sade Coconnas, inte en écu.
— Några smycken?
— En ring.
— Tillåter ni att jag visiterar er?
— Guds död! utropade Coconnas och blev alldeles röd av vrede, det var väl starkt!
— Man måste underkasta sig allt i kungens tjänst.
— I så fall, sade piemontesaren, är väl de hyggliga personer som plundrar folk på Pont Neuf också i kungens tjänst? Guds död, min bäste herre, jag måtte ha varit orättvis mot dem, för hittills har jag tagit dem för tjuvar.
— Farväl, min herre, sade Beaulieu. Fångvaktare, stäng in herrn.
Guvernören avlägsnade sig och tog med sig Coconnas' ring, som hertiginnan av Nevers förärat honom för att påminna honom om färgen på hennes ögon.
— Nu till den andre, sade han när han kommit ut.
Man passerade en tom sal, varefter proceduren med de tre dörrarna, de sex låsen och de nio bommarna återupprepades.
Då den sista dörren öppnades var en suck det första som nådde de båda inträdandes öron.
Rummet var ännu dystrare än det de nyss lämnat. Fyra gluggar släppte in en svag dager. Valvbågar från de fyra hörnen i rummet förenade sig mitt i taket i ett kors.
