Sida:Drottning Margot del II 1920.djvu/31

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
25

— I kväll, eller ännu bättre i natt.

— Skall ske, ers majestät. Nu ber jag ers majestät bara upplysa mig om en sak till.

— Vad då?

— Vilka hänsyn skola tagas med anledning av hans rang?

— Hänsyn… rang! upprepade Katarina. Vet ni inte, att konungen av Frankrike inte är skyldig någon som helst i sitt kungarike någon hänsyn och inte erkänner någon rang vid sidan av sin egen.

Maurevel bugade sig åter.

— Tillåter ers majestät ännu en fråga?

— Ja, det tillåter jag.

— Om kungen skulle bestrida häktningsorderns riktighet… det är ju inte troligt, men…

— Tvärtom, det är säkert.

— Kommer han att bestrida?

— Utan minsta tvivel.

— Och följaktligen kommer han att vägra att lyda?

— Jag är rädd för det.

— För tusan, mumlade Maurevel, och i så fall…

— Och i så fall? upprepade Katarina och såg på honom med fast blick.

— Ifall han skulle göra motstånd, vad skall man då göra?

— Vad brukar ni göra, då det gäller att utföra en konungens befallning, det vill säga, när ni representerar konungen och man gör motstånd mot er, herr de Maurevel?

— När jag har en sådan befallning och det gäller en vanlig adelsman, så dödar jag honom.

— Jag sade er nyss, återtog Katarina, fast ni redan tycks ha glömt det, att konungen av Frankrike icke erkänner någon rang i sitt kungarike, det vill säga att det finns blott en konung i Frankrike, och att inför honom alla äro vanliga adelsmän.