Sida:Drottning Margot del II 1920.djvu/33

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
27

— Därför att om det skulle hända en olycka, vilket ju är troligt, har man lättare att förlåta sex man för att de varit rädda för att gå miste om en en fånge, medan däremot ingen skulle förlåta tolv man att inte hälften åtminstone dödats innan man lade hand på en konung.

— Just en skön konung, som inte har något rike!

— Ers majestät, det är inte riket som gör en konung, det är börden.

— Nåväl då, sade Katarina, gör som ni vill. Ni får inte lämna Louvren. Ni kan skicka er betjänt att tillkalla era medhjälpare. Man skall servera er frukost i konungens vapensal, och därifrån kan ni utdela edra befallningar. När kungen kommer från jakten beger ni er till mitt bönrum, där ni inväntar den bestämda tiden.

— Men hur skall jag komma in i konung Henriks rum. Han har antagligen fattat misstankar och reglat inifrån.

— Jag har dubbla nycklar till alla hans rum, sade Katarina, och jag har låtit ta bort reglarna. Adjö nu, herr de Maurevel. Jag skall låta visa er till kungens vapensal. Apropå, kom ihåg, att en konungs befallning absolut måste utföras, och att ingen ursäkt medges om den ej utföres. Till och med ett misslyckande går konungens ära för när. Det är en mycket allvarlig sak.

Och utan att ge Maurevel tid att svara tillkallade Katarina herr de Nancey, kaptenen för hennes livvakt, och befallde honom att visa Maurevel till kungens vapensal.

— Guds död! mumlade Maurevel medan han följde kaptenen, jag stiger i graderna i mordets hierarki! Efter en simpel adelsman en kapten, efter kaptenen en amiral, efter amiralen en konung utan krona. Och vem vet, om jag inte till slut också får ta hand om en krönt konung!…