stund sedan han lämnat hertigen av Alencon. Han hade endast bytt om kläder och så genast gått ut.
— Skulle han händelsevis supera hos Margot i kväll, tänkte kungen. Han skulle ha det bättre hos henne i kväll, efter vad det ser ut åtminstone.
Därmed begav han sig i väg till Margaretas våning.
Margareta hade tagit med sig hem hertiginnan av Nevers, La Mole och Coconnas och höll tillsammans med dem ett litet kalas på konfektyrer och bakelser.
Karl bultade på dörren till våningen. Gillonne gick och öppnade. Vid åsynen av konungen blev hon emellertid så förvirrad, att hon knappt kom sig för med att göra reverens för honom, och i stället för att skynda och underrätta sin härskarinna om det besök som förestod lät hon Karl passera förbi utan något annat tecken än det rop som undsluppit henne.
Kungen gick igenom förrummet, och då han hörde skratt från matsalen begav han sig dit.
— Stackars Henriot, sade han, han roar sig utan att ana någonting!
— Det är jag, sade han och drog leende undan draperiet.
Margareta utstötte ett rop av förfäran. Fastän konungens ansikte log, verkade det på henne som ett Medusaanlete. Hon satt mitt emot dörrdraperiet och hade genast känt igen Karl.
De två herrarna vände ryggen åt konungen.
— Hans majestät! utropade hon förskräckt och reste sig upp.
Coconnas var den ende i hela sällskapet som inte tappade huvudet. Han reste sig upp liksom de andra, men gjorde det med en så skickligt anbragt klumpighet, att han därvid stötte omkull bordet med flaskor, tallrikar och ljus.
