Sida:Drottning Margot del I 1920.djvu/122

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

116

drogo sig bakom ett hörn, under det att Coconnas tryckte sig in mot väggen.

— Åh, herr de Mouy, är det ni? sade värdshusvärden med inställsam röst.

— Ja, det är jag, vad vill ni?

— Det är han, mumlade Maurevel, utom sig av glädje.

— Vad nu, fortsatte värdshusvärden, vet ni inte alls vad som håller på att ske? Man har mördat amiralen, man dödar våra trosförvanter, skynda er och kom till deras hjälp.

— Ja, utropade de Mouy, jag anade väl att någonting skulle hända i natt! Jag borde inte ha lämnat mina tappra kamrater! Jag kommer, min vän, jag kommer, vänta på mig.

Och utan att stänga fönstret, genom vilket man hörde en uppskrämd kvinnas utrop och bevekande böner, gick de Mouy och sökte reda på sin kappa och sina vapen.

— Han kommer ner, han kommer ner! mumlade Maurevel, blek av glädje. Passa på nu, viskade han till schweizarna.

— Ta tillbaka din bössa, tillade han till värdshusvärden, som hade dragit sig tillbaka ned mot truppen.

— Se där kommer månen fram ur molnen för att bli vittne till det här trevliga mötet, utropade Coconnas. Jag skulle vilja ge mycket för att ha Lambert Mercandon här som sekudant åt herr de Mouy.

— Åh, sade Maurevel, herr de Mouy är så god som tio, och det behövs kanske att vi äro sex för att göra oss kvitt honom. Kom fram ni andra, fortsatte han och gjorde ett tecken åt schweizarna att smyga sig fram till dörren för att överfalla de Mouy, när han kom ut.

— Åh, sade Coconnas, när han såg dessa förbe-