164
— Åh, det är ju sant. Jag glömde, att du är elev av Ambroise Paré. Du kan gå, Mica.
Mica gick.
— Nu äro vi ensamma, sade hertiginnan. Vill du gå in till honom eller vill du att jag kallar honom hit?
— Varken det ena eller det andra. Jag skulle helst vilja se honom utan att själv bli sedd.
— Vad betyder det? Du har ju din mask.
— Men han kan känna igen mig på håret, händerna, eller på något smycke.
— Åh, vad hon är försiktig sedan hon blivit gift, min vackra drottning!
Margareta smålog.
— Men jag vet ett annat sätt, fortsatte hertiginnan.
— Vilket då?
— Du kan titta på honom genom nyckelhålet.
— Nåja! Följ med mig.
Hertiginnan tog Margareta vid handen och förde henne till en dörr, som var dold av ett förhänge, böjde sig ned på ett knä och lade ögat mot nyckelhålet.
— Utmärkt, sade hon, han sitter vid bordet med ansiktet vänt mot oss. Kom!
Margareta intog sin väninnas plats och närmade i sin tur ögat till nyckelhålet. Coconnas satt, som hertiginnan hade sagt, vid ett välförsett bord, åt vilket hans blessyrer inte hindrade honom att göra all heder.
— O, min Gud, utropade Margareta och drog sig tillbaka.
— Vad är det, frågade hertiginnan förvånad.
— Omöjligt! Nej! Det är han.
— Vem?
— Tyst, sade Margareta och reste sig upp samt fattade hertiginnans hand. Det är ju han, som
