Han tappade sitt ridspö och steg av hästen för att ta upp det igen. Ni var alldeles ensam med honom och ni tog er pistol medan han lutade sig ned sköt ni honom i veka livet. Skottet var ögonblickligen dödande, och då ni såg detta, grep ni till flykten på den häst, som han givit er. Det är hela historien, tror jag.
Maurevel förblev stum under hela denna anklagelse av vilken varje detalj var sanning. Karl IX började åter vissla på sin jägarvisa.
— Vet ni vad, mäster mördare, sade han efter en stund, jag har stor lust att låta hänga er.
— Ers majestät, utropade Maurevel.
— Den unge de Mouy bad mig senast i går därom och jag visste sannerligen inte vad jag skulle svara honom, ty hans begäran är mycket rättvis.
Maurevel knäppte ihop händerna.
— Så mycket mera rättvis, som ni själv har sagt, att jag är mitt folks fader, och nu sedan jag försonat mig med hugenotterna äro de mina barn lika väl som katolikerna.
— Ers majestät, stammade Maurevel förtvivlad, mitt liv är i era händer, gör därmed vad ni vill.
— Ni har rätt. Jag skulle inte vilja ge en styver för det.
— Men, ers majestät, bönföll lönmördaren, finns det inte något sätt att försona mitt brott?
— Det tror jag knappast. Emellertid, om jag vore i ert ställe, vilket jag Gudskelov inte är…
— Om ers majestät vore i mitt ställe… mumlade Maurevel, varvid hans blick hängde fast vid Karls läppar.
— Så tror jag nog att jag skulle klara mig, återtog konungen.
Maurevel reste sig upp på ett knä och stödde sig med handen samt höjde sin blick mot Karl för att övertyga sig om att denne ej gjorde narr av honom.
