Hoppa till innehållet

Sida:Dymling Carlyle 1918.djvu/130

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
131

voro alltigenom vedervärdigt hyckleri. Här möter oss Carlyle såsom en väldig botpredikant i stil med gamla testamentets profeter. Och ej utan fullgoda skäl har han blivit kallad »det nittonde århundradets Jesaja». I stilistiskt hänseende representera dessa »Flygskrifter i elfte timman» höjdpunkten inom Carlyles författarskap. Den åttonde och sista är riktad mot jesuitismen, som skarpare än någonstädes fördömes som »en djävulslära, om det någonsin funnits en sådan». Om det diaboliska systemets upphovsman säger Carlyle: »Inte som om den stackars Loyola skulle på sin person bära skulden att hava förgiftat världen; världen var så att säga stadd på vandring efter gift. Men han är den synligaste och tydligast framträdande bland världens förgiftare. — — — Redan förut har det funnits lögnare i världen; ack, aldrig, alltsedan den gamla ormen frestade Eva, har världen varit fri från lögnare eller blir hon fri från dem. Men hos jesuiten Ignatius hade uppstått en apoteos av falskheten, ett slags fin kvintessens och dödande lögngift, vars like vi aldrig förut bevittnat.»

Carlyle hade planerat att skriva ytterligare en »Flygskrift i elfte timmen», den nionde. Men den blev aldrig skriven. Den skulle ha handlat om »Exodus från Houndsditch», d. v. s. flyttningen från gatan, där »handlandena med gamla saker» bodde. Det skulle ha blivit något, som motsvarade Teufelsdröckhs reflexioner i »Sartor resartus». Och Carlyle hade haft något dylikt i tankarna redan strax efter fullbordandet av nämnda bok. Men han hade aldrig riktigt gripit sig an därmed.