Hoppa till innehållet

Sida:Dymling Carlyle 1918.djvu/140

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
141

för lindrigt uttryck, om vi kallade denna Carlyles grundstämning världsleda. Han var till den grad frigjord från världen, att han ej ens kände leda vid henne. Han hade verkligen dött bort från henne och var »helt avskild».

Intet förmådde rycka honom ut ur detta själstillstånd. Ej ens en resa till Mentone, som han på inbjudan av goda vänner företog i sällskap med professor Tyndall, kunde uträtta något i detta hänseende. Den genuine skotten fann ingen vederkvickelse vid Medelhavets sköna stränder.

Mer än någonsin förr kände den gamle Carlyle saknaden av »en älskad son eller dotter», som kunde förljuva hans ålderdoms dagar. Hans systerdotter Mary Aitken skötte emellertid hans hushåll och vårdade honom ömt. Vänkretsen började alltmer glesna, och nya band kunde åldringen ej knyta. Intimast var förbindelsen med Ruskin, även han en beundrare av allt, som bar äkthetens och sanningens prägel, ehuru han såg det mera under estetisk synvinkel och ej såsom Carlyle enbart under moralisk. Emerson besökte honom för tredje gången 1872.

Gärna hade Carlyle velat skriva »a book of piety», men krafterna medgåvo det ej. Det enda, han orkade med, var dels några skisser över de första norska konungarna, dels en karaktäristik av Knox. Endast vid några få tillfällen lät han dagens händelser locka sig att offentligen uttala sin mening. Särskilt uppseendeväckande var hans brev till »Times» i november månad 1870. För sista gången uppträdde han däri som germa-