melsk musik uppstår endast av harmoniskt upplösta dissonanser — att, om det onda ej funnes, fanns ej heller något gott, liksom seger ej kan vinnas utan strid.»
Under denna kamp föreföll det honom, som kunde gåtan blott lösas på ett enda sätt: genom uppgivande av allt, vad idealism heter. »Uppfylld av religion eller åtminstone av religiositet, som vår vän hittills visat sig vara» — säger Carlyle med tanke på sig själv — »döljer han ej för oss, att han nu saknar all religiös känsla: ’tvivlet har övergått till otro’, säger han; ’skugga efter skugga glider över själen, tills allt blivit mörkt, ogenomtränglig, stjärnlös natt.’ För de läsare, som tänkt och filosoferat över människolivet, och som i motsats till anhängarna av den s. k. vinst- och förlustfilosofien lyckats upptäcka, att ’själ’ ej är liktydigt med ’mage’, och som därför förstå vår väns yttrande, att ’tron är för människans välbefinnande det enda nödvändiga; martyrer, förut i livet svaga och vacklande, kunna för och med den utstå vanära och korset, och utan den göra världens barn genom självmord slut på sin tillvaro, eländig och sorglig, även om den framsläpades i lyx och överdåd,’ — för dylika läsare är det klart och tydligt, att förlusten av hans tro för vår väns rena moraliska natur betydde det samma som förlusten av allt. Olycklige unge man! Alla sår, som tillfogats ditt hjärta skulle snart ha helats, om det ej mistat sin livsvärme.»
Förtvivlan om existensen av en högre idealvärld tryckte sin prägel på Carlyles sätt att umgås med sina medmänniskor. »Hittills hade» — säger han — »mitt umgänge med människor präglats av ett visst lugn, vilket, såsom