jag tror, genom följderna av en olycklig kärlek. Han skrev till en av sina ungdomsvänner[1] och anbefallde mig till det bästa. Den högt uppsatte mannens svar blev mig visat. Det innehöll, att man gjort sig underrättad om mig på annat håll. Denna forskning vid universitetet hade ej utfallit till min fördel. Jag vore en yngling utan stadga.[2] — Det var min första erfarenhet av vad namn och rykte ville säga. Jag tyckte mig utpekad för hela världen. Mitt hela väsende kom i uppror för att avskudda den oförtänkta namnkunnigheten genom förvärvandet av en bättre. Så grep jag till pennan och skrev Äreminnet över Sten Sture den äldre, till tävling i Svenska Akademien år 1803.
Rädd och med största hemlighet gick jag till verket. Jag visste ej ens, då tanken uppstod, vilket prisämne var utsatt för året. Det skulle stå i Post- och Inrikes-Tidningarna, vilka efter att hava gjort sin rund i socknen stannade i prästgården. En augustiafton vandrade jag med mitt bekymmer åstad dit och begärde, under någon förevändning, av komministern att få se, vad som kunde vara övrigt av tidningarna för året. Han drog fram en gammal bordslåda, där bland ostskalkar och brödbitar en bunt mer och mindre fullständiga nummer var instucken, lyckligtvis ibland dem den jag sökte. På hemvägen erfor jag först, vad det vill säga att gå havande med ett vittert foster. Tid-
